Wendele Hebbe skrev för Aftonbladet i mitten av artonhundratalet. Följetonger kallades hennes socialreportage. Ett av dem återfinner man i antologin, med rubriken "Arbetskarlens hustru", och det är närmast filmisk journalistik. Målande beskriver Hebbe misären hos Stockholms trasproletariat, hon lyfter fram personernas karaktärer och manar läsaren till reaktion. Det var ett helt nytt tilltal, ett nytt grepp som man säger, och det fungerade utmärkt. Läsarna berördes och pengarna strömmar in till redaktionen. Den här kampanjjournalistiken, som uppmärksammade de fattiga, de övergivna barnen och de utsatta kvinnorna vidareutvecklas under 1920-talet av Hebbes efterföljare. Gerda Marcus till exempel, som porträtteras av Eva Kaijser i antologin, framstår som en stenhård och idealistisk pragmatiker med starka drag av workaholism.
Marcus var en av journalisterna i den så kallade Ligan, ett Stockholms-nätverk av kvinnliga journalister som innefattade bland andra Elin Wägner. Gerda Marcus lämnade till slut sin fasta anställning på Svenska dagbladet för att på heltid kunna ägna sig åt uppgifterna i Rädda Barnen, utstationerad i världskrigens Europa. Men innan dess hann hon skriva in många miljoner kronor, mätt med dagens penningvärde, alltsammans för olika sociala syften. Else Kleen bevakade de så kallade skyddshemmen för "stökiga unga män" och åkte till slut i fängelse på grund av sin kritik av dessa. Tjugosju år yngre Barbro Alving, alltså Bang, är ännu en journalist som suttit inne till följd av sin pacifistiska övertygelse.
Första delen av antologin "Empati och engagemang" tillägnas alltså pionjärer. Det handlar om journalister med djupt samhälleligt engagemang, som bedrev aktiv journalistik och tänjde både på journalistens roll och artiklarnas format. 1914 kom Ester Blenda Nordströms, signaturen Bansais, bok "En piga bland pigor" ut. Hon hade tagit anställning på en sörmländsk bondgård och uppdagade nu de slavliknande arbetsförhållandena; därmed hängde hon också skoningslöst ut sina arbetsgivare. Det handlar om journalister som wallraffade, decennier innan den tyska journalisten kom till världen, som drev kampanjer och var beredda att gå i fängelse för det som de skrivit. Men av dem är Bang förmoligen ett av de få namn som en bredare allmänhet verkligen minns eller ens har hört talas om. Kvinnors historia är skriven i vatten, det konstaterar redaktören Ami Lönnroth redan i inledningen till boken.
Själv äntrade Lönnroth journalistiken i början av sextiotalet. I egenskap av kvinna var hon fortfarande i absolut minoritet. Hon slussades snabbt in till tidningens mjukdelar. "Inte kunde jag så mycket om vare sig mat eller mode", konstaterar hon i efterhand. Inte är det säkert att alla dessa afrikanska sjuksköterskor och polska studentskor som nu fyller de europeiska hushållens moderna pigkammare kan så mycket om städning och barnpassning, tänker undertecknad. Föreställningarna om kvinnors lämplighet respektive olämplighet att utföra vissa uppgifter lever kvar. Det är är projektionsytan som förflyttas.
Inom dagens journalistik existerar könsmärkningen av olika bevakningsområden fortfarande - det är områdena som skiftar något med tiden. Med andra ord anses det som män skriver om fortfarande viktigare än det som kvinnor skriver om. De flesta manliga journalister uppfattar den här pseudoofficiella uppdelningen som naturlig; medan en majoritet av kvinnorma anser att den gynnar männen på deras bekostnad. Otaliga rapporter och forskning från de senaste åren belägger att jämställdheten haltar betänkligt, både i mediernas samhällsbevakning och interna strukturer. Om detta skriver Anne Jalakas, länge verksam på tidningen Arbetet. Det är ingen klagolåt, snarare ett resonemang kring vanans makt. Både kvinnor och män anpassar sig till den redaktionella kulturen - och tidsbristen. Både kvinnor och män tenderar att ringa samma expert om och om igen, vinkla på ett invant sätt och lyssna till den beryktade magkänslan.
Ann Lagerström arbetade länge arbetade för Svenska Dagbladet men bedriver numera ledarutveckling inom media. Hon konstaterar att de flesta journalister ser det som sin uppgift att vara oberoende - samtidigt som de oftast är just engagerade och empatiska, fast liksom i smyg. En öppen diskussion om dessa i grund och botten mänskliga egenskaper, som ju är antologins credo, väcker omedelbart starka känslor. Dessutom blottlägger ledorden empati och engagemang den långa manliga dominansen i yrket. Det finns nämligen outtalade regler för vem som får visa engagemang och känslor och vem som måste hålla sig till en strikt, objektiv framtoning. Det anses vara god journalistik när manliga sportreportrar gråter över, skrattar med och förbannar tränare och spelare. Samtidigt väcker minsta antydan till ett liknande beteende hos kvinnliga featurereportrar från katastrofhärdar omedelbart misstänksamhet - har hon kanske tappat distansen?
Både Anne Jalakas bidrag om hur och varför kvinnors journalistik nedvärderas och Lagerströms text om redaktionernas inneboende dynamik, chefernas lynne och problemet med så kallad konsekvensneutralitet skulle platsa som undervisningsmaterial för blivande journalister.
Men vad är egentligen kvinnolinjen i svensk journalistik? Författarna till "Empati och engagemang" nagelfar yrkesrollen: uppgifterna versus kraven, utvecklingen och historien, de moraliska överläggningarna och helt enkelt frågan om vad som är bra journalistik. Det är spännande och tankeväckande - och det har uppenbarligen inte enbart med kvinnor att göra. Redaktören Ami Lönnroth, som ser journalisten Mustafa Can som en efterföljare till Wendele Hebbe, funderar högt - om utanförskapet som sådant kanske sensibiliserar journalisten. Det vill säga: erfarenheter av majoritetssamhället diskriminering leder möjligen till en mer lyhörd journalistik. Man kan inte rakt av tillskriva kvinnor i media extra empati. Däremot kan man konstatera att den som arbetar i motvind, om än aldrig så mild, måste vara engagerad för att över huvud taget orka fortsätta.
| Ami Lönnrothhar varit redaktör. Övriga skribenter i boken är: Ann Lagerström, Anne Jalakas, Birgitta Ney, Ellinor Melander, Eva Kaijser, Gullan Sköld, Helle Klein, Isa Edholm, Katarina Mazetti, Kerstin Vinterhed, Kristina Lundgren, Lisbeth Gustafsson, Margareta Stål, Maria Wallin, Marianne Enge Swartz, Marie Hjortdal, Trine Lundager och Ulrika Knutson. |
Info