Ett uppvaknande ur det romantiska ruset.

Lars Lönnroth recenserar Fantasterna i Svenska Dagbladet den 20 januari 2010.

År 1857 utkom i Frankrike respektive Danmark två epokgörande romaner som båda kan sägas innebära en uppgörelse med romantikens romankonst och samtidigt början på ett nytt slags realistisk samhällsskildring. Den ena, Flauberts ”Madame Bovary”, handlar om en olycklig borgarfru som bedårats av romantisk romanläsning så att hon inte längre kan skilja mellan önskedröm och verklighet. Den andra, Hans Egede Schacks ”Fantasterna”, handlar om svärmiska unga fantaster som också de fått sin verklighetsuppfattning förvriden av romantisk läsning.

Bägge böckerna förebådar, såväl språkligt som ideologiskt, naturalismen och det moderna genombrottets litteratur, men de är i övrigt mycket olika. Flauberts är en tragisk undergångsskildring medan Schacks kan beskrivas som en satirisk bildningsroman, där en av fantasterna visserligen hamnar på dårhus men den andre, huvudpersonen, nyktrar till ur sitt romantiska rus och slutar som framgångsrik ämbetsman.

Schack var själv liberal ämbetsman, politiker och journalist, bland annat lierad med Lars Johan Hierta, Love Almqvist, Wendela Hebbe och andra medlemmar av kretsen kring det svenska Aftonbladet. Han gifte sig med en dotter till Wendela Hebbe men avled bara några få år efter att han utgivit ”Fantasterna”, som var hans debutverk. Han kunde därför inte fullborda den lysande författarbana som debutromanen tycktes utlova, men i vår tid har han erkänts som en klassisk mästare i dansk litteratur.

Det är därför glädjande att ”Fantasterna” nu för första gången föreligger i en utomordentlig svensk översättning av Elisabeth Genell Storm. Hon har inte haft en lätt uppgift, eftersom originalets text är ytterst intrikat och vimlar av anspelningar på äldre verk i dansk och europeisk litteraturtradition: Holberg, Oehlenschläger, Goethe, Schiller och inte minst Cervantes, vars ”Don Quijote” fungerat som modell för romanens fantaster.

Liksom Almqvist har Schack en utpräglad talang för ironisk pastisch och parodi, och idag är det nog den talangen snarare än samhällsskildringen eller den antiromantiska tendensen som fascinerar.

Boken är uppbyggd som en jagberättelse i sex avsnitt där huvudpersonen, adelsmannen Conrad Malcolm, beskriver hur inte bara han själv utan också hans barndomsvänner Christian och Thomas utvecklas från tonåren fram till 35-årsåldern. När vi först möter dem befinner de sig ännu på landet, fantiserande om den framtid de skall gå till mötes. Prästsonen Christians framtidsdrömmar är de mest fantastiska och vilt romantiska, och Conrads drömmar kommer inte långt efter, medan däremot den Sancho Panza-liknande bondsonen Thomas framtidsdrömmar är mer jordbundet realistiska. Vi får sedan följa dem steg för steg under deras utbildning och karriärer i storstaden Köpenhamn, där Christian drivs allt längre in i sinnessjukdom, medan däremot Thomas blir mycket framgångsrik, eftersom hans drömmar visar sig vara fullt möjliga att förverkliga, trots att han först måste bryta sig loss ur bondeståndet.

Conrads väg slingrar sig länge mellan dessa båda ytterligheter. Ibland är han på väg att förlora sig totalt i ogenomförbara storhetsdrömmar eller vildsinta erotiska fantasier som närmar sig det surrealistiska och får honom att grundligt göra bort sig i sitt förhållande till kvinnor. Så småningom inser han dock att han måste rädda sin själ genom hårt och föga inspirerande arbete. Det är först då som hans karriär tar fart, och så småningom belönas han gen