Att resa med tåg
Ett barnkåseri av Vagabonde

Att resa på tåg med småbarn hör inte till det mera angenäma i livet. Det är snarare en av dess plågor. Att den icke står upptagen i Dantes annars välsorterade Inferno måste enbart bero på tågens dåtida obefintlighet. Småbarn har det gunås funnits gott om i alla tider. Jag startade i går från Stockholm med destination Göteborg och intet skulle ha avbrutit resans enformighet om inte de små barnen varit. I början av resan var jag riktigt stolt över dem - de var nämligen mina egna - deras ljusa lockar, rena och prydliga små utseenden och lustiga anmärkningar gladde både mig och den fullsatta, välvilliga kupén. Mot slutet av resan önskade jag att de små demonerna tillhört vem som helst, utom mig, och kupén var icke längre fullsatt, än mindre välvillig, utan skramlade iväg tom så när som på mig och de förfärliga små. Alla andra hade flytt och satt hellre och trängdes i de andra kupéerna eller stod och vinglade sorglustigt i korridoren.

I Huddinge började den minsta ungen undra varför vi inte var framme, och denna undran upprepades alltmera pockande var femte minut för att slutligen övergå i långa, oartikulerade tjut varje gång tåget stannade vid en station och han icke fick debarkera. Först i Partille domnade han av för att sova tungt när tåget stannade i Göteborg. Den äldsta pratade oavbrutet om de mest intima saker och roade i början mycket våra medresande. ’"Mamma, varför sydde du inte i min knapp, utan satte en säkerhetsnål i mina byxor? Mamma, varför blev pappa så förskräckligt ond för att den där gubben kom och ville ha pengar? Mamma, varför har du sånt där mjöl i ansiktet när du ska gå bort.

Hennes sysslolösa lilla själ vandrade på upptäcktsfärd baklänges genom hennes korta livs små händelser och alla frågor måste genast besvaras. Slutligen övergav hon världsliga ting och gav sig in på viktigare och mera spekulativa funderingar. - Mamma, är änglarna Guds fruar? Mamma, när man är död, hur får Gud fast vingarna på en, syr han fast dom? Mamma, när man står opp igen står man opp med alltihop då med kläderna också? När hon icke längre orkade tala om tingen eller, kanske rättare, när mina svar blev för otillfredsställande, kastade hon sig över det närmast liggande, medpassagerarna. - Mamma, varför smackar den frun när hon äter? - Tyst barn! - Ja, men mamma kan väl svara när jag frågar, varför smackar den där frun när hon äter? - Tyst, lilla vän! - Men mamma då, varför smackar hon, det är väl inte fint att smacka när man äter.

Vid Laxå steg en man, med ansiktet vanställt av ett stort eldmärke, på tåget och in i vår kupé. Jag viskade till lillan: - Säg nu ingenting om den stackars gubben som gjort sig så illa, utan var en tyst och snäll flicka. Lillan var tyst, men stirrade envist på den stackars karlen. Så pekade hon på honom med ett smutsigt finger, talade och sade: - Mamma, jag är snäll, jag säger ingenting, jag bara ser på gubben.



Tillbaka

Till överst på sidan