Fäderneslandets historia
Ett sammandrag av Per Eric Mattsson

Fäderneslandet 1
Under den stolta devisen Frihet Arbete Rättvisa startade tidningen Fäderneslandet av den färgstarke jönköpingssonen Magnus Jacob Crusenstolpe i december 1830 några dagar innan Aftonbladet den 6 december kom ut med sitt första nummer. Crusenstolpe ingick från början i den grupp som hans vän Lars Johan Hierta hade formerat för sin planerade tidning Aftonbladet. Han hoppade emellertid av när han erbjöds redaktörsskapet för en ny tidning finansierad av hovet.  Men Crusenstolpe hade inte Lars Hiertas talang. Efter några år tvingades han lägga ner Fäderneslandet och själv togs han till nåder av Lars Hierta.

Fäderneslandet 2
Sedan dröjde det till 1852 innan Fäderneslandet kom ut igen.. Utgivare den här gången var en 37-årig adelsman från Lund vid namn Nils Rudolf Munck av Rosenschöld (1815-94). Han, ofta kallad Munkensköld, var Riddarhusets enfant terrible och det svarta fåret i en i övrigt ända till dags dato prydlig och välartad skånsk adelssläkt. Hans liv är som en stor och spännande äventyrsroman. Han hade en välutvecklad förmåga att väcka förargelse som t ex att motionera om sänkning av kronprinsens apanage. Hjärtat ömmade för de betryckta i samhället och sådana fanns det gott om. Relativt nybliven filosofie doktor startade han i hemstaden så Fäderneslandet. Den trycktes först i Köpenhamn eftersom den var bojkottad i Sverige.  Avsikten var att bekämpa alla samhällsbrister i denna del av världen, såsom en fördärvad ämbetsmannacorps, en penningsniken styrelse, ett uselt statsskick o s v.  Rosenschöld angrep sina trångsynta chefer och landsmän och åtalen började snart hagla över tidningen.. De s k ansvaringarna åkte som skottspolar till domstolarna men Munkensköld gick tappert vidare inspirerad av sin stora idealitet. Vid något tillfälle hade han 11 tryckfrihetsmål på gång samtidigt.

Han angrep lundastudenterna för deras ohyfsade uppträdande och namngav några göteborgsstudenter som stört gatufriden. Det skulle han inte ha gjort. Studenterna föreslog rektorsämbetet att Munckensköld skulle bort från universitetet.. Konsistoriet grep med glädje chansen att bli av med redaktören och med nio röster mot åtta fick han sparken från universitetet. Han begav sig nu åter till Stockholm, där han som representant för ätten Jägerhorn fick tillträde till Riddarhuset. Sejouren i huvudstaden blev dock inte långvarig.  De ilskna gubbarna i Lund hade på nytt blivit stötta i kanten. I fångkärra och iförd handklovar transporterades han till Lund för rättegång men Rådhusrätten förklarade sig jävig och han försatte sig själv på fri fot. Han blev mäkta populär på kuppen och betraktades som en martyr för det fria ordet. En deputation från Skånes bönder hyllade honom för hans strid för sanning och rätt och överlämnade en kaffeservis i silver med dedikation och med  Fäderneslandets obegripliga devis ”Tro, vise och döma”.   Servisen vårdas som en klenod i släkten än i denna dag.

 Vid ett åtal 1854 skaldade han

Sanning blott jag tala skall,
Sanning om än bilor blänka.
Hellre välja kroppens fall
Än att själens stolthet sänka,
Om jag mötes på min stig
Av förföljelse och nöden,
Vill en man jag visa mig
Och förbli det in i döden.

Fäderneslandet 3.
Efter fem år, 1857, tvingades Munkensköld att överlämna tidningen till en av sina kreditorer, procentaren J F Hagström. Dock tycks han även i fortsättningen ha varit notisjägare åt tidningen. Bland huvudredaktörerna fram till 1914 då Carl Sigfrid Dahlin övertog ägar- och redaktörskapet kan nämnas Samuel Ödman mellan 1865 och 1898 (icke att förväxla med sin store namne och släkting några generationer tidigare).  Tidningen  var ett slag på 1870-talet en av Sveriges största tidningar med en upplaga på omkring 15.000.   Tidningen var  som en pressforskare skrev ”en säregen företeelse i den svenska pressen: politiskt på sitt vis radikal, ständigt kritisk mot myndigheter och ämbetsmän men också ytterst begiven på skandal och personförföljelse.”

Framemot sekelskiftet försjunker tidningen allt längre ner i obemärkthet. Ägarfamiljen, ättlingar till Hagström, förefaller inte längre så intresserad av den. Elaka tungor sade att man skämdes för tidningen men inte ville lägga ner den för att slippa betala pension till medarbetarna.

Fäderneslandet 4
1914 trädde Carl Sigfrid Dahlin in som ägare och redaktör. Därmed fick Fäderneslandet ännu en ”värdig” redaktör. ”Skan-Dahlin, som han ofta kom att kallas, var född i Öjersjö i Skåne. ”Uppfostrad för det praktiska livet, vann han sig snart en position, som bragte honom i kontakt också med det kommunala och politiska livet” (hans egen tidning  15/12 1923).  Han ger ut sin tidning under fältropet ”jag är människa och intet mänskligt är mig främmande.  Kampanjer förs mot politiska strebrar, arbetarplågare, bankhajar, judefaran  o s v. Ren personförföljese var vanlig. Artikeln om Mollie Faustman häintill får illustrera arbetsmetodiken.

Inte minst den av allehanda intressen styrda tidningspressen gav  sig Fäderneslandet på. Stockholms-Tidningen anklagades för osedlighet och koppleri i samband med s k ”tuttenuttannonser”.  1917 försökte Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen åstadkomma en bojkott av tidningen men den misslyckades. Tobakshandlarna i Stockholm ställde inte upp bakom bojkotten. 1923 organiserades en landsomfattande bojkott mot smutspress och skandaljournalistik. Denna torde dock inte ha fått någon särskild inverkan på Fäderneslandet. 1925 bildades den s k Distributionsnämnden, vars uppgift var att föra register över försäljningsplatser, utfärda legitimationsböcker för kolportörer mm. Man kunde också utesluta tidningar från distribution. Så kom i september 1926 Mollie Faustmans kåseri, som tände den kampanj som ledde till slutet för tidningen. Det sista numret kom ut den 12 oktober 1927.  Första sidan pryddes av rubriken ”Morituri te salutant! (de dödsdömda hälsa dig!”. Detta syftade dock inte direkt på tidningen  utan på några nedläggningshotade regementen. 

I oktober 1933 gjorde Dahlin ett nytt försök att ge ut tidningen men det blev bara två nummer. Den 15 december 1952 precis 100 år efter Rosenschölds återuppstod  Fäderneslandet.  Förmodligen för att ge tidningen någon slags legitimitet apostroferas Mollie Faustman i en liten ruta högst upp på första sidan med dessa ord.

Bravo!
Den stridbara kvinnan Mollie Faustman har gett taxeringsmyndigheterna ett nyp i örat för att de är så sjukligt misstänksamma om en konstnär skulle vara utan inkomst en tid. Nu skall hon själv se till att hon blir åtalad – för den goda sakens skull.

 Den 20/3 1954 stoppade Distributionsnämnden Fäderneslandet för gott.

 

Tillbaka

Till överst på sidan