Hur kan det komma sig?

Det är en liten station nere vid en leksaksbana. En kväll kommer ett gäng zigenare dit med tält och ungar. Stinsen anvisade dem plats på ett gärde nära stationshuset, men förbjöd dem att göra upp eld. Det var nämligen på sommaren och en särdeles torka. De gjorde naturligtvis upp eld. Då tog stinsen några handfasta karlar med sig och körde bort zigenarna. De hämnades genom att bryta upp stinsens hönshus och jaga alla pullorna till skogs. Dem som de icke stal.

Hela trakten vojade sig. Man berättade historier om zigenare och hur de fara fram. Hur de ibland kunde slå sig ner i ett stackars samhälle och våldgästa det i veckor. Jag sa åt en stor fet bondgumma:
- Hur kan det komma sig? Varför tar inte länsman dem?
Då sade gumman och såg mystisk ut:
- Det törs han inte.
- Varför det då.
Gumman satte handen för munnen och viskade:
- Nä, för dom är släkt med Bernadottarna!
Jag lyckades inte övertyga henne om att det nog var klent med släktskapen. På allt jag sade, svarade gumman:
-Kan hon säga mig nå´t förnuftigt skäl, varför dom ska få fara fram så okristligt om dom inte är släkt med kungahuset?
Jag teg, för jag kunde icke finna något skäl varför dessa svartingar får göra vad mina mer eller mindre vita landsmän icke får.

Det har hänt mig sedan då och då att jag ställs inför fenomen, som frestat mig att tillgripa släktskap med det allra högsta.

Jag stod häromdagen på främre plattformen av en spårvagn. Där stod utom jag en springpojke. Han läste Fäderneslandet. Eftersom vi var ensamma – föraren får ju reglementsenligt varken tala eller höra – tog jag mig friheten att tala till pojken.

- Vad är det där för en tidning? Sade jag. Är den trevlig?
Han tittade upp och svarade med ett brett leende:
-Nää, men den är skojig, för den är så fräck. Här står om ---

Och så fick jag till livs en hel del förbaskat skvaller. Rått och lömskt serverat.

Det var som om slemmiga paddor kröp omkring på den hyggliga spårvagnen och som om otäcka ormar slickade med kluvna tungor.

-Fy sjutton, så´n smörja! sade jag.
-Ja, men det är humor, sade ynglingen och försjönk återigen i sitt ruskiga blad.

Att gossen använde humor som adjektiv, är ingenting at göra åt – det gör halva svenska folket – men att han, utan minsta hinder från samhällets sida, skall kunna löga sin själ i Fäderneslandets dypölar, det är tråkigt.

Här censurerar vi filmer (vad vi sluppit se) och oskadliggöra mat (vad vi sluppit äta) och i synnerhet håller vi efter dryck (vad vi inte får dricka), men läsa det vi gör vad som helst.

Så fort våra barn blivit så stora att de över huvud taget har en egen 25-öring, så är det ingenting som hindrar dem att lägga sig till med smutsbladet Fäderneslandet.

Jag tror inte, som gumman, på släktskap med Bernadottarna, men nog skulle jag vilja veta varför en tidning som Fäderneslandet tillåts existera, år efter år. Jag minns den från min spädaste barndom och jag är säker på att dess otäcka löpsedlar kommer att kanta gatorna då jag färdas min sista färd. Allt är förgängligt, men denna skvaller-, smuts- och skandaltidning är evig.

Kan ingenting ta livet av den?


Tillbaka

Till överst på sidan