Brev från Hans Egede Schack till de danska släktingarna
Översättning Elisabeth Genell Storm


Upsala 17/12 45.

Redlige män och älskvärda damer av min släkt uti Sydskandinavien!

Det är mig obekant huru många av Eder som skulle ha kurage nog att tillägna sig ovanstående titel: om ni skulle anse eder vara redliga och älskvärda, Ni som ha tillskrivit mig ett brev, eller Ni som intet ha skrivit till mig, eller Ni som skrivit tvenne brev till mig; det sista vore det anspråkslösaste, och likaledes när vi betänker avresans tidpunkt, den 1:e sept., det riktigaste, men skulle däremot medföra det sorgliga resultatet att alls ingen av Eder bleve redlige eller älskvärda, med mindre Ni mot förmodan skulle stödja Eder dygd och gudsfruktan på något annat än att skriva brev till mig.

Hedersmän och dito kvinnor ! Ni borde pröva att vara här långt åt fanders uppe vid Vardöhus och känna hur ”ljufva” underrättelser äro på ett sådant avstånd. Då skulle all Eder moralitet fara åt pipan liksom en häst vid krigstrumpetens ljud, och postiljonen i Upsala skulle tjäna mycket pengar och få ett mindre melankoliskt utseende än han nu är i besittning av.

Efter denna lyrisk-episka utgjutelse som jag hoppas skall tjäna sitt syfte, sänker jag Pindaros ’ upphöjda flykt ned till mer moderna vardagshistoriers gemytlighet, och lyckönskar hjärtligt min förträfflige svåger Vilhelm med dito hustru till det erhållna ämbete som väl icke är vad man var berättigad att hoppas, men som dock, då det medför legitimation, säkert av Hr svåger kommer att leda till den bästa komministraturen i Köpenhamn. (Rapport om dess storlek enl. Coll. tid.)

En liknande lyckönskan sändes till min svåger och hans fru uti Jylland för den händelse han skulle bli prost.

Till honom torde den övriga familjen ombesörja förhandenvarande brev, när Ni ha läst det, liksom det speciella bifogade. Den utgift detta medför (om jag minns rätt 2 ¾ Skilling per huvud) kunna vi anse som ett välförtjänt straff för Eder lättja. (O, penna, jag skulle kunna mörda Dig !)

Medan jag minns det skall jag strax omtala mina uppdrag och säga, att när jag anmodar om 6 sådana skall jag inskränka mig till det allra nödvändigaste, men dessa måste Ni verkligen också vara hyggliga att utföra (vilket ännu ej har skett med något enda – inom parentes noterat).

Först och främst måste jag nödvändigtvis och så snart som möjligt få pengar – 300 Rbdl – i växel eller kanske i svenskt mynt (men ej i danskt, för vilket courtaget är utomordentligt stort); vilket som är bäst föreslås undersökas t ex hos en mäklare.

Och nu till mitt leverne häruppe. Vad studierna beträffa har jag ägnat mig åt offentlig rätt, finansrätt samt förvaltningsrätt. I det första har jag fått en del lektioner av politices docenten Svedelius som berömmer mig runt om i staden som sin främste lärjunge, och i det senare har jag lyssnat till professor Bergfalk som också privat med utmärkt välvilja har givit mig upplysning om vad jag önskade.

Dessutom ha även adjunctus juris Juel (adj. är ungefär = professor extr.) och en ung jurist Ehrenheim visat sig mycket hjälpsamma, vilket f ö alla äro, ofta innan man yttrat minsta önskan om underrättelse.

Bergfalk har också lovat att när vi träffas i Stockholm skall han ge mig upplysningar om det nya arbetet med lagarna , vilket går ut på att skapa en fullständig codex , och i vars utarbetande han har störst del efter Richert (som jag hoppas Ni känna till namnet).

Bland professorerna är Bergfalk den jag tycker bäst om och har varit mest hos; han besitter en utomordentlig lärdom och allsidighet och en beundransvärd ungdomlighet och liberalism, så att jag, när vi umgås, är representant för det konservativa elementet.

F ö är det ont om liberala professorer här i staden. Geijer och Wingqvist (i statistik) äro ungefär de enda utom Bergfalk.

Av de andra juridiska professorerna är Boetius medelmåttig, Lindblad mycket obetydlig ,Delldén – enligt en student Brodéns träffande yttrande – ”den sämste professorn i Europa, och således i världen”.

Dessutom har jag lyssnat till Geijer och Atterbom; särskilt den senares föreläsningar äro övermåttan intressanta (de handla om den svenska poesiens utveckling). Geijers äro ofta mycket geniala och pikanta, men ibland även ointressanta, och synes det mig , utan vidare sammanhang. –

Vidare har jag blivit medlem av en juridisk förening där man framlägger sina synpunkter på ett eller annat spörsmål som därefter diskuteras; jag utvecklade härförleden min åsikt om huruvida en förbrytare bör ha rätt att förkasta den benådning han beviljats, vilket han, som Ni veta, har i Sverige. Därom hade vi en livlig diskussion och jag tror att det hela gick alldeles utmärkt.

För övrigt äro svenskarna, vilket de själva medgiva, icke precis stora teoretiska jurister, men däremot ”bottenhederliga karlar”, de som äro här. Folk, om vilka man kan säga, som det heter om Nathanael, att det är israeliter (sit venia verbo) i vilkas bröst det ej finnes något svek. Bland sådana har jag den turen att räkna flera av mina käraste umgängesvänner, t ex Motzberg som var min gäst i Köpenhamn, Säve och Sundberg (med det stora skägget), vilka Ni kanske komma ihåg som ledare för de skandinaviska manifestationerna, en yngre medicinare vid namn Dahlberg, en med.dr. Silfversparre och flera andra – särskilt dalkarlar och värmlänningar.

I de senares nation blev jag upptagen på ett rätt lustigt sätt. Jag låg en morgon kl 6 i min säng då en ung värmlänning Nordström ,som jag kände, kom in och frågade om några av hans kamrater finge komma in och önska mig god morgon. Sedan jag yttrat vilken stor plaisir det skulle vara för mig, slogs dörrarna upp och en ung ”vacker flicka” med löv och ljus i håret kom i , föreställande den heliga Lucia, vars fest firas på detta sätt överallt i Värmland, och med en hel skara studiosi (Lucia befanns senare också vara en studiosus), vilka sjöngo ett kväde till Luciae lov, bjödo mig kaffe, som dock vid närmare granskning visade sig vara en av de härvarande många spirituösa dryckerna, inviterade mig att komma med till deras nationssal för att

där intaga lunch på värmlandsvis, vilket erbjudande jag emottog , varpå jag tillbringade en mycket festlig morgon och förmiddag drack ett 50-tal duskålar och mottog ett liknande antal inbjudningar till Värmland, tills vi till sist slutade med Värmlandsvisan, som sjunges på en rätt förtjusande melodi, och vars första strof lyder:

Ack Värmeland …

Det är i förbigående sagt helt förbluffande hur sång och musik utövas här i Upsala; de flesta studenter spela flera instrument, liksom karlen från Frankfurt, och man finner knappt i hela Europa – alltså inte heller i världen – så ypperliga körer som här, då de vid större fester äro på flera hundra personer som riktigt sjunga ut och inte behålla hälften för sig själva såsom våra sångare.

Detta bidrager mycket till att göra deras fester behagliga, men än mer medverkar dock den gemytliga hjärtlighet som är gemensam för dem, varemot de förvisso äro mer backanaliska.

Att det från studenternas sida visas den största kordialitet kunna Ni redan av det anförda sluta Eder till; men det gäller icke minst allt förträffligt folk här uppe. Och min vistelse är i sanning både rik och intressant även om mina ögon och min övriga hälsa nog stundom hava gjort några små noteringar däruti, liksom åldern i Magdelones ansikte.

För att börja från början så hava DD KK HH (är det så man skall skriva ?) prinsarna visat mig mycken vänlighet; speciellt är kronprinsen så nådig att ”språka” med mig nästan varje gång jag har den äran att träffa honom. Jag har även varit på bjudning hos prinsen själv: jag talade där särskilt en hel del med deras hovchef, grev´ Hamilton , som tycktes mig vara en mycket liberal och bildad man.

Jag har också flera gånger talat med adjunkt Carlsson, prinsarnas lärare;…. Jag skall hälsa Dig å det cordialaste , men måste för övrigt tillstå att han hör till dem som tilltalar mig mindre.

Prinsarna lyssna till Bergfalk, Geijer och Atterbom och få dessutom lektioner hemma av några andra professorer. De äro bägge mycket

naturliga i sitt väsen och mycket pratsamma, kronprinsen mer livad, prins Gustaf blidare och mer allvarsam.

Med kungen själv var jag nära att göra bekantskap på en fest, nämligen en som landshövding Kraemer höll då kungen var i Upsala, och till vilken Brix, som också var här då, och jag, hade inbjudits. Kungen yttrade nämligen ,då han hörde att det fanns danskar där, att det skulle intressera honom att tala med dem; men olyckligtvis kunde Kraemer ej finna någon av oss.

Kungens yttre är utomordentligt älskvärt och behagligt. Landshövdingen – kungen här i Upsala - lär vara den skickligaste i Sverige (NB Landshövdingarna äro i allmänhet ännu från den gamla regimen och ganska dåliga), och är en särdeles rik man, mycket för gästfrihet och välgörenhet.. Han hade givit 6 000 riksdaler (svenska)

(= 3 000 Rbdl danska) till de nödlidande i sitt distrikt, och håller ganska magnifika kalas – i allmänhet för flera hundra personer – i det stora gamla slott han bebor.

Mot mig har han också visat sig särdeles älskvärd, och jag har varit på bjudning där nästan var vecka.

Hans fru är en rik grosshandlares dotter från Stockholm, mycket vänlig och gästfri; dock tycker jag bäst om den näst äldsta dottern, en litet svärmisk och naiv ung dam som jag haft turen att föra åtskilliga mycket behagliga samtal med. De sträcka sig så långt där i huset att de subskribera på alla Heibergs noveller och Andersens romaner och sagor, och läsa dem på danska.

Ett ställe där jag trivs särskilt bra är Atterboms. Han är en högst intressant och älskvärd man och mycket ivrig skandinav, och hans fru är en ”mycke söt” dam. Där är också en ung flicka som är mycket behaglig. Den intressantaste unga damen här i staden, fastän därför ej den mest älskvärda, är mademoiselle Geijer; hennes fader är naturligtvis också mycket intressant, men vanligtvis tystlåten och ej så behaglig som Atterbom.

Till de unga damer jag talar mest med hör även två fröknar Platen som särskilt prinsarna dansar med och som är allas favoriter här i staden, och slutligen min beskyddarinna ,vilket hon lovat vara, stadens

vackraste dam, fröken Stjerneld, som finns i huset hos en hovmarskalk Ehrenheim, var son, en mycket duglig och älskvärd ung man som jag umgås en hel del med och till vars familj jag har en mycket vittgående inbjudan, nämligen att komma dit 3 aftnar varje vecka. Att jag ej utnyttjar den så ofta behöver jag väl ej påpeka; för övrigt var jag där i går kväll och hade väldigt trevligt,. Vi åto vid småbord och jag kom att sitta som ensamt manfolk bland en samling av aristokratiska unga damer, fröknarna Stjerneld, Kraemer, Oxenstjerna de Geer,(som ”Tänk en gång” har skrivits till), etc.; inte desto mindre kommo vi väl överens, men jag kunde inte hålla mig för skratt när jag kom att tänka på att jag, demokrat, satt här med helig och ärbar uppsyn liksom Jesper Oldfux när han gick på krogen bland rättskaffens borgare.

Då fröken Stjerneld frågade varför jag log, lovade jag att berätta det för henne efter taffeln, och i det samtal vi strax därpå kom in i föll det sig så att jag yttrade den åsikten att de unga adliga svenska damerna också krävde att deras tillbedjare skulle ha adelsbrev, vilket hon, som ibland är mycket naiv, dock nekade till med dessa ord: ”Nej, visst icke, snälla Hr Schack, när det är en bra och älskvärd gosse så ser ingen flicka på det”; varpå jag naturligtvis yttrade min glädje å det ofrälse ståndets vägnar .

Några mycket lustiga unga damer som jag träffat äro också några unga fröknar Spens, döttrar till en greve som bor på landet i närheten av Upsala, och kusiner till Douglas som bodde hos mig i Köpenhamn; första gången jag talade med dem berättade den ena att de hade haft snöbollskrig, och då jag uttalade min beundran över att de unga fröknarna förstod att slåss med snöbollar svarade den andra: ” Å, vi slåss minsann ibland utan snöbollar.”

Vad det materiella angår så är mitt levnadssätt här i staden mycket enkelt; restaurangerna äro så osnygga att jag har föredragit att äta hemma där maten visserligen är särdeles enkel, så att för närvarande gäller om mig det som gällde om Salzmanns barn: ”Kött fingo de sällan, stek blott vid de stora högtiderna”.

Det är intressant att lägga märke till hur gammaldags seder och bruk äro här vid universitetet: sålunda stå studenterna upp vid sin examination, infinna sig med värja vid sidan, etc.; de avlägga ed på att vara hemma varje afton kl 9, att varje morgon läsa ett kapitel i Bibeln, etc.


Samma brev fortsatt Sala 16/1 46

Förefintliga brev har blivit mycket gammalt, varmed det förhåller sig sålunda:

Ett par dagar före jul kom en ung värmlänning Frykholm på besök hos mig och frågade, om jag inte skulle resa till landet i jul. Då jag härpå svarade att de inbjudningar jag mottagit var till avlägsna platser, att jag inte skulle utnyttja dem, sade han att jag absolut skulle resa till Dalarne och se hur man där ”julade”. På detta tänkte jag ej vidare, men nästa dag infunno sig tre unga dalkarlar som jag aldrig sett förr, och som alla voro så nobla att inbjuda mig att resa med hem. Ett sådant erbjudande i ett främmande land tyckte jag ej man borde avvisa; och det blev så beslutat att jag först skulle resa hem med den ene – Wahlström – vars styvfader, en patron Lindeberg bodde nära staden Hedemora, att vi därifrån skulle besöka den andre, Ulff, vars fader var brukspatron en mil därifrån, och att jag skulle sluta hos den tredje, Forselles, vars fader var bergshauptman (bergmästare), chef för Sala silvergruva.

Sedan jag rest kom det för övrigt via Douglas en invitation till greve Spens, vilken jag dock ej kom att utnyttja.

Jag har nu kommit så långt att jag residerar hos Forselles, och resan har verkligen varit särdeles intressant och rolig, fastän tusan så ansträngande. Vi reste tillsammans genom gamla granskogar som bildade väldiga gröna väggar längs vägen och där det härskade en pre-adamitisk tystnad, körde över en mängd tillfrusna sjöar, välte ideligen med våra små slädar och kommo slutligen på julafton kl 5 till vår bestämmelseort, där vi mottogos med stor fröjd av Hr Lindeberg, en mycket rättfram, lustig och humoristisk patron; sedan dess ha vi levt

ett liv som jag aldrig gjort tillförne; 12 aftnar i sträck ha vi t ex varit på kalas. Vi ha varit på 10 baler, dels i, dels utanför staden, 5 i rad; utbrett skandinavismen så att Hr Hedemora(?) har subskriberat på ”Corsaren”, druckit duskål med borgmästare, brukspatroner, godsägare, riktigt gamla dalabönder, köpmän, doktorer och apotekare.

Ingen bättre propaganda finnes än att unga danskar som någorlunda förstå att tala med allt slags folk göra resor i Nordskandinavien.

Hela Hedemora och trakten på 2 mils avstånd är skandinavister på liv och död, så att då avresan till sist gick av stapeln följde Hedemoras manliga invånare oss 2 svenska (= 3 danska) mil på vägen till ett stort bruk, Afvestad (Avesta), där det hade arrangerats en stor festmåltid på gästgivaregården, varunder borgmästaren (en rätt förträfflig man) utbringade min skål (inte dåligt) i ett mycket roligt tal där han lade i dagen stor kännedom om Holberg.

Denna skål mottogs med stormande applåder och besvarades av mig med ett skönt anförande.

I Afvestad(Avesta) voro vi i 36 timmar under vilken tid vi fingo 10 inbjudningar och utnyttjade 7. Till middag voro vi hos patron Engström utanför bruket. De hade en ganska söt ung flicka som jag dansade tusan så många danser med om aftonen på en bal hos direktör Morell, och som lovade att kunna danska till sommaren när jag åter besöker Dalarne. På det hela taget har jag haft tur med att träffa älskvärda unga damer på denna resa.

I Falun, dit jag fick inbjudan att bese gruvorna, träffade jag en riktigt lustig och vacker ung dam, en mademoiselle Akermann, i Afvestad (Avesta) mademoiselle Engström, i Hedemora en fröken Silfverstråle, en förbaskat käck ung flicka som dansade som en Lucille Grahn, och nu har jag slutligen här i närheten av Sala hos Forselles i den ena av unga fröknarna träffat kronan av dem alla.

Här vilar jag ut, och frun har högtidligen lovat mig att jag skall slippa kalas. Jag lever således i familjen som är ovanligt älskvärd, särskilt

frun och den ena dottern, som är den svenska dam som mest har motsvarat min föreställning om unga svenska damer, då dessa i

synnerhet vanligen varit mindre – om jag så må säga - svärmiska än jag hade väntat. (Den andra dottern är förlovad med en löjtnant Bergenstråle, också en utmärkt karl.)

Vår dag tillbringa vi med att småprata, läsa, spatsera, åka släde, dricka, äta, dansa och musicera. Den roligaste stunden är vid vårt förmiddagskaffebord och vår afton mellan téet kl 5 ½ och supén kl 8; denna mellantid utnyttja vi särskilt med att berätta sagor och att spela gamla ”fornsvenska” melodier. Jag sätter mig vid sidan av fröken inne i salen där fortepianot står , och mellan styckena småprata vi om gammalt och nytt (NB utan citationstecken).

Dessvärre är den goda tiden snart förbi, och mitt brev likaså.

Härmed farväl, mina kära lata vänner och väninnor. Pengar måste jag få inom 14 dagar från den 18 januari.

Er alltid tillgivne H.E. Schack

Hur är det egentligen med kungen ? Tänka sig: folk här tror att det blir uppror när han dör. Det kan Rousing berätta för Ploug.

Hälsa alla vänner och väninnor.

Bifogade brev önskas vidarebefordrat snarast till Goldschmidt.

Ha Ni sett något av Almqvist ? Sedan sist har jag läst åtskilligt bra men också åtskilligt strunt (enligt mig) av honom.

För övrigt äro han och Bergfalk nära att göra mig till anhängare av den kvinnliga emancipationen



Tillbaka

Till överst på sidan

.