Biskopens besök
Av Wendela Hebbe

Nedan återges avsnittet Biskopens besök ur Wendela Hebbes följetong En prestgård på landet. Den var införd i Aftonbladet den 22-24 februari 1843. I lätt förklädd form berättar Wendela Hebbe i följetongen om sitt barndomsliv i Sandsjö prästgård vid 1800-talets början. Biskopen – matadoren som Wendela kallar honom – är naturligtvis Esaias Tegnér, som hade blivit biskop i Växjö 1824 och ”visiterade” Sandsjö några gånger de följande åren. Hans namn var vid den tiden på allas läppar. Verseposet Fritiofs saga hade just kommit ut och lästes i slott och koja. Han var professor i grekiska och satt både i Svenska akademien och i riksdagen för prästeståndet. Naturligtvis var det en händelse av stora mått när han kom på visitation.

Var och en, d.v.s. som är aldrig så litet släkt eller bekant med ett prästhus på landet, vet vad det vill säga att ta emot biskopen, helst 182- då ångbåtar ännu ej kommit igång, och man i landsorten icke höll något annat nyhetspapper än provinsbladet, då Stockholms-posten var en sällsam syn, som flugor om vintern, och Aftonbladet ej ännu fanns till. Prästerskapet hade visserligen Stiftstidningen, eller som prosten kallade det, ”prästskvallret”, som en gång i månaden ordentligen inhändigades tillika med ett handbrev från vännen häradsprosten; men överhuvud taget, visste man så litet av och umgicks så föga med den litterära världen i allmänhet, att ett besök av en sådan matador, som biskopen, utgjorde en viktig epok i ett prästhus; vadan man länge och väl inrättade sin tidräkning efter denna märkliga tilldragelse. Så t.ex. sade man: det och det skedde året innan biskopen var här, eller samma år, eller året efter, o.s.v.

Prosten hade av ”förtänksamhet” (han nyttjade aldrig ordet ”eftertänksamhet” i god bemärkelse, emedan det, enligt hans tanka, stod i strid med den av honom så högt rekommenderade regeln: ”Tänka först och tala se´n” låtit vädra kyrkan och ordna alla saker, papper, böcker och övriga pretiosa uti sakristian. Holofernes blev rentvättad och mässhaken piskades och borstades; altarduken ”stukades”, blåades, stärktes och ströks, och garneringen ”pipades” med det då nyss uppfunna pipjärnet, som prostinnan fått sig tillsänt av sin syster i staden. Alla rummen uti prästgården blev skurade, glas och porslin netogs och dammades, teduken med karnevaln avtogs, och en broderad trådflorsshawl, den prostinnan i sin ungdom sömmat med tamburnål, (ett minne från hennes pensionstid) blev, högtiden till prydnad, smakfullt draperad över servisen och sotargossen, till stort nöje för barnen, som genom det skira floret, kunde nästan obehindrat skönja denna sin favorit. Damastduktyget översågs och servetterna brötos i form av ”spanska liljor”. Gården och trädgården räfsades, och blomsterkvarteret, som var beläget mitt för fönstren, rensades av Regina, som allt emellanåt av prostinnan tillhölls att akta ”chinesia elegans” och den lilla fina sällsynta blomman ”ajaja”, som hon (prostinnan) nyss fått från trädgårdsmästaren på D. Rabatterna klappades, och garnen, som hängde i äppelträden till blekning, intogos. Själva skatboet i aspen på gården måste av rättaren nedtagas, till stor saknad för sonen i huset, som, så ofta Livius och Euclides lämnade någon tid övrig, hade sitt förnämsta nöje av detta skatbo och dess numera fullfjädrade inbyggare, dem han alltifrån deras minderårighet flitigt besökt i toppen av trädet.

På gården fanns nämligen en uppkastad jordvall för en blivande syrenplantering. Här planterade unga-herrn åtskilliga pappersstrutar, Vars hopvikna ända nedsattes i mullen. När nu de nyfikna skatorna, undrande och svatande församlade sig här och nedstuck huvudet i en strut, fastnade denne, som invändigt var bestruken med tjära, och de stackars kräken for blindbock en stund, flaxade som läderlappar och slog mot fönstren och skrämde mer än en gång prostinnan alldeles förfasligt. Som unga-herrn stod i stor gunst hos prostinnan, hade detta i början fått passera; men efterhand inlupo klagomål, att icke allenast de av prostens egen hand rättade kriorna, utan ock Svenssons skalor med utsatta grepp, hade tillgripits. Prostinnan var således glad, att av biskopens ankomst kunna taga sig en anledning till skatboets nedrivande och sålunda sätta en gräns för detta ofog.

Äntligen randades den efterlängtade dagen. En stor lövruska sattes i spiseln, och däromkring lades på den Vitlimmade hallen blåklockor och käringtänder. Prosten, som på förmiddagen med en ragoutsked instockat tvenne bisvärmar, av vilka den ena tagit posto i hans vida rockskört, och sålunda gjort honom mycket omak, stod likväl på utsatt timma i damasker, med kappan under armen och fladdrande prästkragar, stora som ett par katechesblad, på trappan, omkring Vilke friskt granris bildade en grön krans. Prostinnan hade påtagit sin brudklädning av svart siden med ett 3-tums lif, samt sin ”resilja” och en mycket vacker shawl med gula flammor, som barnen kallade ”modie-shawlwn”. All ungdomen var hyggligt uppstvad: flickorna buru spritt nya ”hoppetygs”-klädningar och mamlucker med hålsöm, och unga-herrn hade fått sig enkom för biskopskalaset en ny jacka med blanka knappar samt spräckliga underkläder, blåslingrade strumpor och nya skor, Vilka sednare likväl redan på morgonen försökts såsom pråmar i kölvattnet av prostens skor. Alla stodo nu i den enrisade förstugan och blickade med stum häpnad ned åt portarne, der biskopens gula vagn var i antågande.

Prosten, som hade mycket lätt för att tala, yttrade några förbindliga ord om lyckan att få mottaga sin förman, samt presenterade därpå ”sina fruntimmer”. Bispen, som redan vid porten önskat sig ”Herschels teleskop”, skattade sig lycklig att på närmare håll få se prostinnan och de unga damerna och göra deras bekantskap, vände sig därefter till prosten och blev av honom med mycken högtidlighet införd i salen. Här presenterades uti en snabb vändning lille Esaias. ”Ni har uppkallat efter profeten” sade biskopen fermt. – ”Nej, Poeten, ers högvördighet”, svarade prosten fintligt, med en vacker blick ur de sangviniska ljusblå ögonen. Därefter följde åtskilliga frågor å biskopens sida, om fattigskolor och kyrkbyggnader, prästmöte och allehanda stiftsangelägenheter, vilka prosten på stående fot besvarade. Biskopen, som nu var stadd på en inspektionsresa i stiftet och imedlertid skulle viga kyrkor och präster, och sålunda, under utövandet av de, till hans ämbete hörande egentliga ”länsmansbestyren”, icke kunde vara vid särdeles gott lynne, undanbad sig alla anstalter och önskade att, , så mycket möjligt var, få ha sin frihet och icke besväras med sällskapstvång och ceremonier, tilläggande, att värdar, som för ”femton skålar höllo aderton tal”, ingalunda voro i hans smak. Sedan man hunnit sansa sig litet efter den sensation, som hans ankomst uppväckt, och domprosten och konsistoriinotarien fått sina pipor tända, samt biskopen själv slagit sig till ro på en stol bredvid häradsprosten, med vilken han underhöll ett domnande samtal om gröda och adjunktslöner, funno de unga det efterhand alltför enformigt att stå uppställda mot skåpdörrarna med händerna på ryggen, varföre de, efter att ha tagit tillräckligt i ögonsikte gulddosan, som mellan biskopens fingrar gjorde sin reguliära rund mot bordet, samt crachanen, korset och bröstnålen av små bergkristaller i form av ett kors, drogo sig behändigt och så tyst, som den nya skobonaden tillät, ur salen, somliga till köket, för att se alla de underverk, som där förehades i kastruller och bakugn, på spett och i grytor. Lille Esse gick att språka med biskopens betjänt, som efter att ha burit in sin herres saker, promenerade på gården av och an framför förstugudörren, med vaxduksfodral på hatten och vissa slyngelaktiga rynkningar på näsan över de lunsiga ”utepigorna”, som barfotade och med okammat hår, rände ut och in. Några tog sin tillflykt ut i trädgården, der Regina (som prostinnan sedermera på goda skäl misstänkte hava fördröjt arbetet, för att få ”gapa på ståten”) ännu hade ett och annat att syssla med.

” ´När du levde, och jag levde` etc., Vad är det för slag, Regina?” frågade de små vetgiriga; men just som Regina lagade sig till att tyda gåtan, kom bud efter mamsellerna, att biskopen hade fått lust att höra lite musik; - eller om det var prosten som fått lust att låta höra sina mamsellers små gälla röster? Allesamman knattrade imellertid in i sina hårda skor och fram till klaveret. Det lät, som när en skock med får trapplar över en bro.

Prosten glorierade sig av att spela en smula fiol; och då flickorna om aftnarne sjöng: ”Stunden bortilar, men icke min smärta”, eller någon liten stump ur ”Kronofogdarne”, brukade han ta ner fiolen, som hade sin plats mellan fönstren, mitt emot tavlan med harfoten, applicera en nyckel vid stallen som sourdine, vilken invention förorsakade en sällsam näston – ej olik den, varmed bondgummor, som nyttja glasögon utan bågar, sjunga sina psalmer – samt med ett ihärdigt, släpande legato ackompanjera och leda de späda rösterna Varvid hände, att de vidhängande nycklarna, särdeles under utförandet av vissa partier, som spelades uti varter, något litet skramlade mot resonnansbotten. Nu hade äldsta mamsell, Gudbevars, med mycken iver och möda instuderat Gelinecks variationer på Tyroler-valsen, med trioler, överslag och allt, och ett stort bataljstycke, till biskopens ankomst; och därtill hade hon lärt sig ”Fordom grönlockade Herta” och ”Över havets vilda bölja”, vilka sjöngs solo, samt ”Sorgen är skuggan i livet”, som sjöngs uti trio. Lilla mamsell riktigt hedrade sig, som man säger. Bataljstycket spelades alldeles excellent; fältmarcherna gick oförskräckt; trumvirvlarna likaså. ”De sårades skri” hotade de pinade diskantsträngarna lika mycket, som kanondundret basen. Biskopen drog mekaniskt sin stol en smula bort, tackade och frågade, om hon inte även kunde ”Geijers Viking”. Lilla mamsell kände icke alls till det stycket, och biskopen lovade att skicka henne det, så fort han kom hem.

Det hade emellertid blivit afton och man beredde sig på att gå till ro. Biskopen gick till sitt rum och munsjören i vaxduksfoderalet, som jovelerade sig i trädgården, blev efterskickad och beordrad att draga av stövlorna. Domprosten, häradsprosten och konsistori-notarien gick var till sitt anvista sovrum. Mamsellerna sprang åt köket för att taga god natt av prostinnan, som ännu hade mycket att bestyra, innan hon fick gå till vila. Här blev de varse Regina, som tågade förbi fönstret med sin räfsa under armen. De bultade på rutan, hon förstod vinken, lutade sig intill fönsterkarmen och upplyste:

”Det var en gång en jägare, som förföljde en fågel och ville skjuta eller fånga den, men kunde det aldrig. Jägaren dog och vart begraven; en tid därefter grävde man en grav bredvid hans, och hans huvudskål blev uppkastad på vallen. Då kom den lilla fågeln och satte sig på kanten; så liten som han var, så var han dock för tung; huvudskålen välvde över honom, och då var det som han i sitt lilla, mörka häkte kvad: ”När du levde och jag levde, sprang du efter mig och ville ha mig; nu lever jag och du är död, nu har du mig, Vad gagnar jag dig?”

”Ack! Så rolig historia, Regina!” ropade barnen, gläntade lite på fönstret och stjälpte ned varjehanda ”godis” i gummans förkläde.

”Tyst derborta!” ropade prostinnan, som av det högljudda pladdret blev störd i sina anordningar. ”Ni pratar där och för ett väsen som femton käringar i ett bastuskjul; stäng fönstret och gå upp och lägg er, barn!”

Efter denna tillsägelse tog de unga god natt och stapplade uppför trappan till sitt rum, som av prosten kallades stundom ”ankburen” stundom ”kacklarp” vilket skulle beteckna den livliga konversation, som beständigt hölls därinne; och hon, som fått löfte om ”Geijers Viking” fick, för omaket, hålla till godo med Kains vrå den kvällen.

--

Tjugo år hara förflutit, sedan ovanstående små tilldragelser ägde rum på den vackra ”Prästgården i Småland”. Obetydliga spår till förändring röjas efter denna långa tidrymd på naturens ansikte. Sjön med sina skogbeväxta stränder, kullen med runstenen och hängbjörkarna, den ormande ån med aspen i bolet, allt är detsamma som förr; i trädgården har träden växt högre, grottorna har blivit tätare och gångarna skuggigare annars är även där sig likt. Men där inne i salen, vid spiseln, möter vi icke mer samma ansikten, som då!… Kring kyrkan står samma lönnar ännu, men därinne ljuder icke mer densamma rösten… den har tystnat för alltid. Sångaren slumrar därutanför, och kring den svällande kullen slingrar vintergrönan sina mjuka grenar, vänligt kylande förgängelsen, och överst på kullen slår kaprifolium vår och höst ut sina doftande, högröda klasar. Allt händer det ibland, att man finner några avbrutna blommor kastade över graven… det är kärlekens och saknadens frivilliga gärd. Där står icke någon sten, men dessa blommor vittna, att minnet av honom, som sover der, ännu lever, och vill du veta mer om den kullen, så vill jag omtala för dig, att:

”En luftig poppel susar
Uppå min faders grav,
Och vinden böljan krusar.
Så ljuft den poppeln susar
Uppå min faders grav!”


Tillbaka

Till överst på sidan